Hej Ångest!
Dumma jävla ångest! Nu skiter jag i sovat, jag ska endå morgon fodra så kan lika gärna sitta av tiden här!
De är så dumt och så lite som får igång det.... Många bäckar små! Nu är vi tillbaka på de där med energi tjuvar och vad man mår bra av något som Cicci och jag diskuterade mycket under sommaren sånna som mår dåligt som "bara" gnäller, som inte försöker göra något åt de och så kanske jag är en sånn plötslig!
och nu då? Yrseln är värre, igår halka jag ute, vilket inte är hela världen egentligen då de faktiskt är snö och is men när jag sen kom till badhuset ramlade jag där inne när jag skulle ta av mig strumpbyxor gjorde illa lilltån så nu har jag ont i den oxå :( jag hatar de här! Samtidigt som rätt så mycket hänger ihop med ångesten, så var de iallafall i julas, men jag är ju så förbannat rädd att de ska komma tillbaka.......
Och ångesten är ju verkligen inte svår att sätta igång och jag hatar de! Nu började de ett steg värre när jag hade kontakt med någon som kallas ex tydligen! Jag är så fruktansvärt rädd att vara själv, bli själv och allt de där! Sen har jag umgängen de har jag. Jag har någrå riktigt riktigt bra vänner
Världens bästa faktiskt tror jag! Men utöver dem har jag inte så många. Mest är de väll att jag inte har så mycke kompisar att jag kan ringa och följa med ut på krogen eller så bara sådär! Sånna mitt i mellan som inte behöver veta allt men som endå finns att umgås med ni vet.... Men jag kan ju inte ha ytliga bekanta så längre, knäppt jag vet! Men jag är så himla himla mån om mina vänner, så rädd att de ska hända något med dem eller så rädd att folk inte ska orka med mig längre, därav är de kört med de ytliga vännerna jag klarar de inte. jag vill Måna om minna vänner finnas där om de behövs å sådär ni vet! Och som igår när exet hörde av sig för att berätta att han ligger på sjukhus efter en arbetsplats olycka, genast blir jag livrädd. Sjukhus då är man riktigt sjuk speciellt när man får åka ambulans..... På sjukhus var farmor hon dog, Birgitta hon dog, pappa var dålig, jag fick MS ja ni vet är man på sjukhus så är man sjuk! Jag blir stressad direkt, ska jag åka dit, behöver han skjuts hem eller varför får jag veta?! Ingen ska behöva gå igenom sånnt själv! Har han mat hemma, kommer han upp för trapporna hemma?! Men nej han hade folk där, skjuts hem osv osv! Skrämmer bara upp mig och sätter igång funderingarna oc oron. de var andra gången sen strax innan jul han var på sjukan och berättar de! Och sånnt oroar jag mig för sover sämre på natten då osv osv! Jag blir arg att man sätter igång de tankarna hos mig! När man dessutom kan gå ut och festa dagen efter är de ju inte så jävla farligt och jag blir sjukt irriterad. Att sen skryta om hur mycket vänner man har och vad perfekt ens liv är nuförtiden gör ju inte saken bättre! Om man inte har tid att ungås med mig annars, dra då inte upp massa som ger mig oro och ångest! Jag mår bra av en promenad och villle ha promenad sällskap de fick jag inte men oro och ångest de kan man ge bort....Tror inte folk att jag vill leva de perfekta livet? asch jag vet inte är nog bitter men det bjuder jag på! Jag vill inte ha 16 ytliga bekanta att gå ut och äta italiensk buffé med. Vad ska jag prata med dem om? Att känna sig ensam lindras inte utav ytliga bekanta, att minska känSlan av ensamhet är att kunna ringa någon som finns där för en, som kommer när man vill alternativt komma till. En sånn som går hem från krogen för att man vill, eller stannar hemma och umgås hela helgen istället för fest om man inte mår bra och de gör inte bekanta i min värd. De jag umgås med är sånna man kan springa till och bulta på dörren mitt i natten dagen innan en jobb dag eller en jobbig resa eller så och endå vara välkommen! att jag känner mig ensam är för att jag inte klarar att vara själv.... De är en väldig skillnad! Sen jag blev sjuk har jag blivit så bitter! Mina den sortens vänner är ju blandannat ena gänget i Örebro! Där en tjejen sist sitter å berättar va sjuk hon är, att hon ätit pencillin två gånger under hösten...jag hade önskat att de "bara" var två pencilllin behandlingar som behövdes. Jag behöver tryggheten där jag kan rycka ngn lite i armen och be dem följa med ut, jag behöver de där jag kan ringa och grina till, eller de man kan säga att nej de här är en jävla skit dag pch de förstår istället för att säga - men va inte så tråkig ryck upp dig till....precis som de vänner jag valt att ha!
Sen kan man gärna kalla mig dömande och trångsynt om man vill men de bjuder jag på!
Ett gnällinlägg utan egentlig mening och de har inget med vikten att göra, eller jo kanske lite! Nu är klockan kvart i sex ska gå en sväng med hundarna, nu borde man väll få åka och morgonfodra?! Tänkte ta svängen runt maxelmossen med Adde efter frukost :)
Vägde mig nyss 108,5 :-)
